Utbränd, vidbränd eller bara...

lite svedd i kanten?
Ja kärt barn har många namn, och inte förrän man själv sitter i sk-ten så vet man vad det är som gäller.

Jag trodde aldrig att jag skulle gå in i den berömda väggen, det gör man ju inte om man har ett jobb man trivs med och faktiskt mer eller mindre ser fram emot att gå till, varje dag...eller?

Jag märkte aldrig att hjulet snurrade fortare och fortare och att jag aldrig hann med, tvärtom, så la jag på ännu ett kol och försökte få ännu mer gjort på den tid jag var på jobb, att jag alltid vaknade vid 3-4 tiden på morgnarna och låg och tänkte på jobb, ja det blev till slut ett normaltillstånd för mig.

Att kroppen konstant värkte tillskrev jag min värk, som hade uppstått efter att jag ...ja inte gick in i väggen, men stod med näsan mot väggen är kanske en rättvis beskrivning, 1999, och det var något som jag fick lära mig att leva med...tyckte och trodde jag.

Då - 1999 - gick jag till läkaren och blev hemskickad med ett recept på "skiter-i-allt-piller" och en sjukskrivning på tre veckor.

När jag gick tillbaka efter den tiden och sa att jag fortfarande inte mådde bra, sa läkaren bara att jag fick vänta tills medicinen börjat verka, sen skulle allt blir så bra, så bra...

Inte blev det det inte, jag åt tabletterna, mådde konstant illa och efter 5 månader slutade jag helt sonika att äta dem, tyckte inte att det var nån mening med att stoppa i sig piller när jag ändå inte mådde bra av dem.

Så rullade livet på, jag fick influensan med påföljande dubbelsidig lunginflammation 2000, och efter det debuterade värken.

Jag gick sent omsider till läkare, som sa att han inte kunde göra mer för mig: "häng dig runt halsen på din företagshälsovård, det är de som ska ta tag i sånt här" fick jag höra...*jättekul - NOT*, men jag gjorde som han sa och kom till företagshälsovården.

Läkaren där sjukskrev mig på halvtid och skrev en remiss till en reumatolog, som hade ca 1 års väntetid.

Efter ca 10 månader blev det min tur att komma till henne och jag blev skickad till ett labb för att ta en massa prover.
Det konstaterades att jag har artrit (reumatism) och jag blev återigen sjukskriven 50%.

Efter ett år eller så, så hörde Fk av sig och ville att jag skulle ha sjukersättning i stället och detta tillstyrkte min reumatolog, så jag fick en tidsbegränsan sjukersättning på 2 år.

Under hela min sjukskrivning så hade jag skött min 100% tjänst på 50% tjänstgöring + att jag vikarierade för chefen när han var borta, så långeliga tider skötte jag två heltidstjänster på en halvtids tjänstgöring.

Inte konstigt att kroppen till slut sa ifrån, men jag märkte fortfarande ingenting...att jag inte längre kunde läsa en bok med någon behållning reagerade jag inte på, inte heller att jag hade ett minne som ett såll, allt som sades och som jag inte skrev ner omdelbart försvann från hjärnan nästan direkt, likaså att jag alltid var trött, ja så var livet helt enkelt...

Men sån tur var - så sprang jag på vår personalkonsulent i en korridor, och hon började prata med mig, och insåg direkt att det var något fel som var trasigt och att jag inte mådde bra.

Hon bokade in ett längre samtal med mig och fick mig att inse att jag inte alls mådde bra, hon ordnade ett läkarebesök hos vår företagshälsovård (men hos en annan läkare än den jag varit hos tidigare) och sa dessutom att hon skulle följa med mig dit så att jag inte skulle mörka mitt tillstånd för läkaren.

Väl hos läkaren så bröt jag ihop totalt, höll aldrig på att sluta gråta.
Hon sjukskrev mig i 15 veckor och sa att jag sen skulle komma tillbaka så fick vi se hur läget var då.

Min suveräna personalkonsulent såg till att jag kom till en KBT-psykolog och höll dessutom kontakten med mig kontinuerligt fram till nästa läkarbesök.

Allt detta ligger nu 6 månader bakom mig i tid, jag är sjukskriven på heltid t o m jan-06, och sen är det tänkt att jag ska börja arbetsträna igen.

Det har varit en fruktansvärt jobbig tid, men jag har å andra sidan lärt mig mycket, både om mig själv och om våra vänner...