Min svägerska har i ett par år, varit med i en kyrkokör i en kyrka lite utanför Malmö. Vi har länge sagt att vi skulle åka dit och lyssna när hon sjöng, men som med så mycket annat, så har det inte blivit av, men så äntligen i dag fick vi de berömda tummarna loss och kom iväg.
Det var klarblå himmel, solen strålade, det var ett par minusgrader och ovanligt nog så var det alldeles vindstilla.
Kyrkan var en liten landsortskyrka, jättegullig, och kyrkovaktmästaren (?) hälsade var och en välkommen när vi kom.
Det var varmt och gott inomhus, jag som alltid fryser, hade laddat upp med långkalsonger, curlingkängor och undertröja, polotröja och lammullskofta, men efter ett tag fick jag ta av mig jackan, det blev för varmt :o)
Det var en alldeles förtrollande upplevelse. Jag satt med tårar i ögonen hela tiden och var som en puckelpist på armarna, alldeles knottrig.
Jag har inte varit på en gudstjänst sen jag konfirmerades i början av 70-talet, men det var ju verkligen en helt annan sak idag, inte alls så tungt och fördömande utan glatt och positivt...och så alla dessa fina psalmer som sjöngs...åhh så fint det var...*ryser igen*.
Det här kan jag mycket väl tänka mig att göra om igen :o)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja att gå i kyrkan är en magisk upplevelse som man tyvärr allt för sällan gör.
Vi har dock varit en del i kyran på sista tiden då dottern ska konfirmera sig, vi har haft barn dop och så gifte vi oss i somras.. I den lilla byn vi bor i har vi som du skrev en fantastisk liten fin kyrka som bara inger värme och trygghet så fort man kommer in.
Skicka en kommentar