2005-11-24

Utbränd eller inte...

så behövs det inte så mycket för att skallen ska gå igång med jobbsaker igen.

I förmiddags ringde telefonen och det var en av mina gossar från jobb.

Han frågade hur det var med mig och lite omkring det, men jag hörde på honom att det var något annat som tryckte, och till slut kom det: när kommer du tillbaka?.

Jag förklarade för honom att jag ev kommer att börja arbetsträna i februari, men att det ingalunda är säkert, och vad var det nu som hade hänt.

Han började att berätta.

Det visar sig att det har blivit rena rama zooröran på jobb nu, och att det ska bli en psyko-social skyddsrond (vilket ord!) för att det är så många som mår dåligt, och nu förstår allt fler varför jag har blivit sjuk (tack för det säger jag...*ironisk*).

Det ska även hållas sk medarbetarsamtal/utvecklingssamtal, och eftersom chefen har mycket att göra (när jag nu inte är där) så har han delegerat denna uppgift till en annan kille, som tycker sig vara chef, men denne kille kan personalen inte med och har inte ett dugg förtroende för, så min telefonerande gosse ville hellre ha det här samtalet med mig.
När jag sa att det i så fall inte kunde bli förrän tidigast i februari så sa han att det inte spelade nån roll när det blir, bara det är jag som håller i det.

Jag blev faktiskt riktigt rörd, jag trodde inte att killarna hade ett sånt förtroende för mig eftersom jag är ganska så bestämd av mig när det är jag som är chef, och de kan inte dribbla med mig som de kan med den ordinarie chefen, men tydligen är det just det som de uppskattar...hursomhaver, glad blev jag i alla fall...

Nu känns det skönt att inte behöva vara i röran på jobb, men samtidigt så känner jag mig som en ännu större svikare eftersom jag känner att mina killar hade behövt mig på plats på jobb...men...jag har lovat mig själv att inte rusa tillbaka till jobb förrän jag är färdig för det, och jag lovade den här killen att han får ringa hem till mig om det blir för jobbigt...

Hmmm, det här gav mig mycket att tänka på...

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag förstår att du blev glad, sånt värmer jätte mkt. Precis osm du själv skrev, gå nu inte tillbaka till jobbet för tidigt.

Sköt om dig!
/M