2007-02-12

Måndag 12/2



Jag läste om resande hos Lars-Anders och jag tyckte att det han skrivit var så klokt, att allt jag hade tänkt mig skriva liksom redan fanns skrivet hos honom...gå in på hans blogg och läs!

Varför ska allt gå så fort nuförtiden?

Varför blir man lite lätt panikslagen om man inte hittar sin almanacka när man behöver den?

Varför ska all mat vara snabblagad?

Inte var det väl så när vi var små?

Jag kan inte minnas att mina föräldrar hade sitt liv minutplanerat.

Man behövde inte boka tid veckovis i förväg om man skulle fika tillsammans, det var bara att ringa och säga att nu kommer vi, eller helt enkelt titta in hos någon helt appropå, det hade aldrig gått i dag.

Mamma lagade middag varenda dag, det var aldrig tal om att hon, trots att hon jobbade, skulle vara för stressad för att laga mat, och det var mat lagad från scratch, inga pulversoppor eller djupfrysta pizzor här inte...nåja, det fanns väl inget sånt på den tiden om man ska vara ärlig :o)...men konservburksmat fanns, och det har vi aldrig ätit.
Jag tror att jag ska börja tänka lite mer på det här, våga vägra stress helt enkelt.

Missar jag bussen, ja så what, det kommer en ny om 8 minuter...tar potatisen 20 minuter att koka?...jamen låt det göra det då, jag kan göra något annat under tiden, eller jag kan helt enkelt låta bli att göra något under den tiden...

12 kommentarer:

Anne-Maj sa...

Det låter intressant, jag har inte hunnit till min idol Lars Anders. Det du skrivit stämmer bra.

Mamselamsen sa...

Förklaring?

För att det tar så vansinnigt mycket tid att självförverkliga sig själv att man glömmer att leva

Lilla B sa...

Alldeles rätt det du krir. Och varför jaga som tokar. Vi kan ju inte samla tid på hög.

Lilla B sa...

skriver, ska det stå här ovanför.

Mildamakter sa...

anne-maj: ja det han skriver är bara sååå sant.

mamsen: ja, men varför har vi tillåtet det att bli så här? Det är så svårt att hitta tillbaka när man väl har gått vilse...

lilla b: nej vi kan ju inte det, och livet, det är ju det vi har här och nu!

Frukostflingan sa...

Jag fick tag på en jättefin bok av Bodil Jönsson när jag befann mig i samma situation som du och den boken tar jag fram när jag känner att stressen är på G. Boken heter Tio tankar om tid!

LindaLotta sa...

Precis så där stressar vi alla, me reller mindre.
Livet, det är det som försvinner när vi planerar sönder vår tillvaro...

Mildamakter sa...

frukostflingan: välkommen till mig och min blogg :o)
Ja Bodil Jönsson är en klok kvinna och det står många tänkvärda sanningar i hennes bok :o)

linda: Men visst är det hemskt att det ska vara så? Man vet ju aldrig hur långt livet blir, och det vore ju hemskt att dö utan att ha njutit av livet, utan bara ha stressat runt för att hinna göra struntsaker...usch, jag blir lite lätt panikslagen när jag tänker på det...

gila sa...

Det där med att låta bli att göra något - det är en konst!
Och att som egen företagare ta det lugnt - det är ännu konstigare...
Luther är mycket aktiv - men idag har jag i alla fall kommit iväg till frissan :-)
Ha en go Hjärtans Dag i morgon!

Magalös sa...

Intressanta tankar. Vi har börjat göra en matsedel för måndag-torsdag. Fungerar oftast väldigt bra. Fördelen är att man slipper handla hela tiden. Det finns alltid något i kylen att laga mat av. Är det många aktiviteter anpassas maten därefter, tex korv & bröd istället för lasagne.
De (få) gånger jag är i Stockholm, skrattar jag åt dessa stressade människor. Om vi här hemma springer för att hinna med bussen är väl OK, när nästa går om 1-2 timmar i bästa fall. Till bussen har vi dessutom 2,3 km!
Hoppad du får en bra natt och en ännu bättre onsdag!

londongirl sa...

Tänkvärt! Varför har vi så bråttom jämt? Vi borde ta det lugnare. Ha det gott!

Mildamakter sa...

gila: det är hur svårt som helst, att låta bli att göra något...Luther är en frekvent gäst hos mig...och frissan ska jag till i morgon :o)

magalös: ja stressen i hufvudstaden upphör aldrig att förvåna mig, de springer t o m i tunnelbanan...där går min gräns åtminstone, men det beror nog på min latenta lathet :o)

londongirl: ja varför har vi det?
Jag försöker jobba aktivt för att vi i vår familj ska sätta ner klövarna och börja ta det lite lugnare...förhoppningsvis så smittar det ;o)