När jag för andra gången rasade ihop för snart två år sedan, så insåg jag inte hur sjuk jag var.
Det var ett normaltillstånd för mig, att aldrig ha lugn och ro i skallen, att jämt och ständigt ha tusen olika tankegångar igång samtidigt, och att aldrig tänka en tanke till slut. Jag lärde mig ganska snart att stanna upp kroppen, men att få lugn och ro i knoppen var betydligt svårare.
Jag hade problem med att vara ute bland mycket folk och tålde inte ljud, så det blev mest att jag satt inne i lägenheten och hade dåligt samvete för att jag inte jobbade, för "jag var ju egentligen inte sjuk, skärpte jag till mig skulle jag ju mycket väl kunna jobba igen"...
Min kloka läkare och min vidunderliga personalakonsulent kunde inte få mig att acceptera att jag var sjuk och att jag måste lugna ner mig för att jag skulle bli bra. Jag sa ja och amen till allt de sa, men kunde inte ta till mig deras varningar..."för jag är ju egentligen inte sjuk"
Vi tillbringde (och tillbringar) nästan all vår lediga tid nere på Österlen, och det var en fredagkväll därnere jag för första gången kunde känna den här ron i knoppen om A och L tjatade så om.
Darling och jag hade varit ute och gått vår sedvanliga kvällspromenad, och vi satte oss sida vid sida, tysta, och tittade ut över Hanöbukten, där solen sakta började gå ner. Helt plötsligt så riktigt kände jag hur hjärnan stannade upp och allt blev stilla och jag kände att jag, för första gången på flera år, kände mig hel och lycklig. Vi satt där i säkert 30 min utan att säga något och jag kände att jag hade varit med om något som jag aldrig skulle glömma.
Jag är ingen naturnisse, har asfalt i ådrorna och har aldrig tillhört de där som tvunget måste ut i naturen för att må bra, men den här upplevelsen fick mig att tänka om.
Jag kände att jag mådde så ofantligt mycket bättre på Österlen än vad jag gjorde hemma i Malmö, tankarna fick plats och tid att tänkas till slut och det fanns inga "måsten" där nere.
Darling har ett både stressigt och många gånger påfrestande arbete, och jag märker även på honom att han helas när vi är därnere.
Är vi hemma i stan så kan han sällan koppla av, det är så mycket som måste göras och skötas om, och det är inte alltför sällan som han kör till jobb för att jobba undan sånt som inte har hunnits med i veckan.
Bilden visar en bit av standen mellan Baskemölla och Vik och sådana här pärlor finns det lite överallt på Österlen.
Det går en ofantligt vacker promenadstig längs havet mellan de här två byarna, och när fruktträden blommar så är det nästan magiskt att gå därnere, ren och skär medicin faktiskt när jag tänker närmare efter :o)
Jisses vad jag längtar till våren och sommaren, nu är det bara två månader kvar tills vi börjar åka dig igen...wow!
13 kommentarer:
Du har hittat paradiset som ger dig ro invärtes, på riktigt.
Du trillade dit ordentligt och nu hoppas jag att du har mer insikt om vad som är viktigt för att DU ska må bra, och inte bry dig om vad alla andra tycker och tänker.
Dagarna går fort, snart är du där igen.
Bra att du har ditt Paradis att längta till. Tänk om du inte haft det? Ta hand om dig och gubben tills ni kan åka dit igen i sommar. Kram K.
Ja det är svårt att få ro i knoppen, själv så har jag en inre stress som är jobbig. Har tinnitus m.m så min knopp vilar aldrig tyvärr. Då är det gott med små paradis här och där..Må så gott tils du kommer till ditt paradis..
Tack för din berättelse! Känner igen en del i berättelsen. Jag minns hur det var i kroppen när man kom hem från jobbet och försökte varva ner. Det var rena E4 i blodådror.. Jag försökte lugna kroppen men det tog så tid. Du vet jag har mitt paradis? Leriga hästhagen och snöiga slalombackar *s*
Väldigt bra berättat! Glad för att Ni båda har hittat en oas, det är direkt nödvändigt!
lindalotta: jag försöker så gott det går, men det är inte lätt, det är det INTE ;o)
magalös: ja det är tur att vi hittade Kivik, det har betytt mycket för oss båda *kram tillbax*
pia: ja det är mycket svårare att sakta ner knoppen än kroppen, det är då ett som är säkert. Jag önskar att även du kan hitta en oas där du finner ro
anne-maj: leriga hästhagar kan jag tänka mig, men snöiga slalombackar är jag på tok för feg för ;o)
bamib: ja det är det, och du som känner oss båda vet hur mycket Kivik betyder för oss ;o)
Så skönt att höra att du och maken har eran oas. Det märks att Österlen ligger dig varmt om hjärtat. Jag riktigt känner värmen varenda gång du skriver om Österlen.
*kram*
Du berättar så fint om Din upplevelse av hur man vänjer sig på stress utan att märka det och den äter av själsfriden.
Visst är naturen och naturupplevelser en läkedom och tröst. Jag kan bara hålla med.
Åhhhh vilken underbar bild. Går det att exportera en bit av stranden hit upp?? -12c f n.
Ta det lugnt, du vet hur man gör nu och snart är det sommar igen!
Kram!
mocca: ja du har ju varit med mig så länge här på bloggen, att du vet att jag blir alldeles salig så fort Österlen nämns :o)
inga m: ju äldre jag blir desto större del får naturen i mitt liv. Jag skulle t o m kunna tänka mig att flytta till en mindre stad eller t o m ut på landet, vilket jag absolut inte hade kunnat tänka mig för 5-10 år sen
blogoholic: jag kan skicka upp en påse sand till dig ;o)), men dina köldgrader för du behålla där uppe tack ;o)
Ja, Österlen är som paradiset.
Eller ta bort "som".
Det är paradiset.
Hej Milda, härligt att ha tid att uppdatera mig hos dig igen.
Jag känner igen mig så väl i din beskrivning. Det var precis likadant för mig. Och det var ganska precis två år sedan jag blev sjukskriven första gången.
Jag kom till läkaren, dittvingad av personalchefen, och inledde med att säga; jag vill inte bli sjukskriven! Efter mycket lirkande gick jag med på att bli halvtidssjukskriven. Det tog tio månader för mig att sluta kämpa emot, då var jag helt envist redo, tyckte jag själv, att gå upp i heltid igen. Det var då jag brakade på riktigt. Inte klokt att det ska vara så svårt att inse.
Jag brottas fortfarande med fröken duktig, måste hela tiden resonera med mig själv och komma ihåg att ta mig tid att försöka skapa mig det där inre lugnet.
Vad härligt att du har hittat dig en oas där du kan känna lugnet.
Kram
elisabet: jaaaaa, det är det...*ler saligt*
natalie: vi är (tyvärr) många som är duttia töser och som ska klara av allt på en gång. Ingen som inte själv har befunnit sig där, kan inse vilket helv-te det kan vara att ta sig tillbaka till ett fungerande liv igen
Skicka en kommentar