
Snart tillbaka!
milda är medelålders light, på väg tillbaka till yrkeslivet efter att ha gått in i den berömda väggen för andra gången och dessutom GBP-opererad, vilket innebär ett nytt sätt att leva...
Lika bra att erkänna först som sist - bilden är från förra våren...men jag tyckte att jag behövde lite vårkänslor även här på bloggen.
När jag cyklade hem från jobb vid lunchtid idag, så tutade fåglarna för fulla halsar.
Jag är alldeles för omusikalisk för att kunna säga vad det var som lät, men det var många koltrastar på marken, så kanske var de de som tutiulurade, inte vet jag, men det lät vårigt i alla fall. Tänk - jag blir lika förundrad varje år när ljuset börjar att återvända, det fungerade i år med, vi blev inte fångna i mörkret och kylan i år heller. Visst är det härligt!
I morse var det första morgonen som det inte var helt kolsvart ute när jag cyklade till jobb, det gick t o m att urskilja en liten svag guldskimrande rand vid horisonten, och jag cyklade och mådde alldeles förträffligt. Ingen motvind och ljuset började återkomma, nog 17 var livet gott ändå.
Då plötsligt blir det tvärstopp på bakhjulet och jag kastas framåt, hinner få ner ett ben i marken och hoppskuttar framåt för att inte tappa balansen och trilla ut i trafiken. Jag skrapar benet rejält mot cykeln, men sån tur var, så var det inte några bilar bakom mig, så jag blev inte påkörd. Jag asar upp cykeln på trottoaren, fortfarande är bakhjulet totalt fastlåst, men så släpper det och jag hoppas på cykeln för att fortsätta min färd till jobb.
Samma sak händer igen och cyklen asas upp på trottoaren och den här gången verkar hjulet kunna rulla igen, så jag fortsätter min färd till jobb, sån tur är har jag cykelstig resten av färden så jag behöver inte vara ute bland bilarna i alla fall. Det går inte fort att cykla och det låter och känns lite underligt från bakhjulet, jag vågar inte bromsa, men på något vis lyckas jag ta mig till jobb utan fler malörer.
Nu har cykeln varit hos reparatör för att kolla vad som var fel, och det visar sig att det var växelnavet eller vad det heter, som har spruckit och som ställde till oredan i morse.
Sånt mög de tillverkar nuförtiden. Cykeln är ju för bövelen inte mer än 14 år och jag cyklar bara 120 mil/år med den, inte ska den väl gå sönder så här fort inte. Annat var det förr, då tillverkade de grejor som höll....*flinar*
När Darling kommer hem från jobb ska vi köra och köpa mig en ny cykel, jag får den av honom i Alla Hjärtans Dag present säger han...visst är han väl en sötnos, min man sen 27 år tillbaka!
Jag blir så trööööööööött!
I flera dagar har min kära dator fått för sig att den inte ska göra som jag vill och jag har inte kunnat lämna kommentarer på bloggarna. Får man toss eller får man toss?
Så det beror alltså inte på ointresse att jag inte har lämnat spår efter mig på de bloggar jag brukar kommentera på, utan det är helt och hållet min dator som har kommit in i trotsåldern och vägrar samarbeta med mig... trots att jag har börjat tala om för den att det faktiskt finns en kyrkogård även för datorer och om man bråkar alltför mycket så är det väääääldigt troligt att man kan hamna där fortare än man tror.
Vi får väl se vem som vinner det här utnötningskriget...
Under över alla under; solen har visat sig både i går och idag och mungiporna går upp i öronhöjd liksom av sig själv. Allting blir lättare och roligare när solen skiner, visserligen har det blåst något alldeles onödigt mycket, men man kan ju inte få allt här i världen ;o)
Igår körde vi ner till Österlen för att fixa en del ärenden och därborta blåste det om möjligt ännu mer än vad det gjorde i Malmö. Alla gick med huvudbonad i någon form och alla såg så hälsosamma ut med röda kinder och leende munnar.
När ärendena var avklarade körde vi till Karlaby krog och åt lunch. Det är inte billigt precis, men milda makter vilken god mat man får där. Trevlig personal och urmysigt ställe gör att lunchen är värd varenda krona den kostar.
När lunchen var avnjuten så körde vi till goda vänner och fikade och började planera inför påsken. Inte klokt så fort hösten och vintern har gått .
När vi stängde ner på Österlen så tyckte jag att det var två evigheter tills vi skulle öppna upp igen, men tiden har gått så fort så jag knappt kan tro det. Nu är det bara sex veckor kvar och jag kan knappt fatta det.
Måtte nu bara alla vädergudar vara på min sida och se till att ev snö kommer att falla låååångt norrut. Jag vill inte vara med om att det ska komma ett ruskandes ruskväder i slutet av februari. Kom inte snön till jul så kan den banne mig hålla sig borta tills nästa jul. Basta!