2007-07-02

Måndag 2/7

Regn och blåst och inte en solstråle så långt ögat nådde i dag heller.

Jag kände hur humöret började vända neråt och jag tyckte synd om mig som bor i ett sådant feset klimat, men så började jag lyssna på Ulla-Carin Lindqvists bok "Ro utan åror".

Genast fick livet rätt proportioner igen.
Vad är regn och rusk när man är frisk (nåja, någotsånär i alla fall) och har det för övrigt oförskämt bra? Jag skäms rejält och fortsätter lyssna...och även storgråta ska ärligen erkännas, så just nu ståtar jag med två illröda ögon och en av gråt alldeles igentäppt näsa. och bestämmer mig för att att lägga mig i ett bad och bara njuta av hur bra jag har det...egentligen!

7 kommentarer:

Morgondimma sa...

Dääääär är du ju!! Hurra!!!!
Visst är det en fantastisk bok? En mig närstående dog i denna hemska sjukdom. Att se den på nära håll är fruktansvärt.

Hedgren sa...

Har inte läst boken, men min äldsta dotter hade en klasskamrat vars pappa dog i ALS. Det är en otäck sjukdom.
Vilket vackert regnfoto du har tagit! Kanske är det så; man måste titta efter det vackra, för det finns dä nånstans! =0)
Ha en skön kväll!

LindaLotta sa...

Åh, tack för bra boktips!
Det är ganska skönt när man kan vända ett tråkigt regn till en bra upplevelse.
Tycker det får vara slut på det här eviga regnandet nu!

Magalös sa...

Vi har inte haft något regn idag, men det är grått och trist, konstigt nog väldigt varmt. Jag chansade på att kolla efter kantareller idag, men det dröjer nog länge än. Såg att någon hade hittat såna, men det måste vara långt söderut.
Bilden var härlig, lite meditationsaktig.
Jag har inte läst boken och känner inte riktigt att jag skulle klara det än. Kanske framöver.
*kram*

Mildamakter sa...

morgondimma: ja här är jag nu igen :o). Det verkar vara en fruktansvärd sjukdom och boken beskriver den så verkligt.

hedgren: tack för beröm :o)

linda: mmm, jag håller med dig, kom på idag att jag inte gillar nederbörd ö h t,inte i nån form. Ska det tvunget regna kan det göra det på nätterna ;o)

magalös: här nere var det nån som plockade kantareller redan i juni såg jag på tv. Boken är jättebra, men så sorglig. Hon var en mycket stark kvinna som klarade av att skriva den, det är helt klart! *kram*

LindaLotta sa...

Nu är boken beställd...

Mildamakter sa...

linda: jag har precis lyssnat färdigt på boken (suveränt läst av Lena Endre förresten) och jag grät lika mycket idag...men ändå är jag inte ledsen. Boken ingav mycket hopp och styrka, trots att den är sorglig. Det är en bok jag kommer att bära med mig inombords länge