Söndag 31/8

Jaha, så var semestern till ända även den här gången. Det är lite skumt det här med att tiden går olika fort. Att jobba ett par veckor känns betydligt segare än att ha semester motsvarande tid...om man säger som så.

I helgen var vi bjudna på kräftskriva, men mitt teflonminne kom inte ihåg att ta med kameran så att jag kunde föreviga de dignade faten med kräftor och räkor, ej heller de väldoftande västerbottenostpajerna, så det får bli en gammal kräftbild.
Jag älskar kräftor, det bara ÄR så, men jag var ståndaktig igår och åt inte ett endaste dugg, jag satt där med mitt glas Ramlösa och såg på när de andra åt och sörplade i sig allt det goda.
Det var inte helt kul, det ska villigt erkännas, men jag vet ju att det här är för en begränsad tid och att jag kommer att vara desto mer glad när allt är över.

Jag har nu gått på pulver i 11 dagar och är inte ätit något alls, men har i gengäld gått ner nästan 6 kg, så jag har fått belöning för min envishet. Tyvärr går man inte ner lika mycket alla de övriga veckorna, det är bara första veckan som ger maxutdelning...men jag går ju inte upp i alla fall och det är ju en vinst i sig...*ler*

YEEEEEES!

Jag har fått operationstid!

Äntligen, äntligen...jag vågar knappt fatta att det är sant. Jag har väntat såååå länge, våndats och tappat hoppet, men äntligen är det min tur att få chansen till ett bättre och förhoppningsvis smärtfriare liv!

I slutet av oktober lägger jag mig på operationsbordet för att få min magsäck förminskad och därigenom förhoppningsvis få en bättre livskvalité.

Missförstå mig rätt nu - jag menar INTE att överviktiga människor inte har livskvalité, men för mig har övervikten bara inneburit lidande, både fysiskt och psykiskt lidande även om jag har varit en mästare på att dölja det.

Det finns inte en bantningsmetod som jag inte har följt slaviskt, inte någon medicin som jag inte har provat, jag har levt på näringspulver (enbart det) i nio månader en omgång och i sex månader några år senare, och jag klarar helt enkelt inte av att förhålla mig till mat som andra människor gör. Det är inga som helst problem med att leva på pulver, men så fort jag börjar äta så pinnar vikten upp igen.

Nu, efter att ha genomgått en KBT-behandling så vet jag varför jag överäter, men klarar trots detta inte av att komma ner i normal vikt på egen hand, så därför känns den här operationen som gudasänd.

Jag är så lycklig!

Tänk att jag (förhoppningsvis) kommer att kunna fira min 50-årsdag nästa år utan att vara den fetaste människan inom synhåll, vi kanske t o m kan åka på badsemester för att fira den!

Jag kommer att kunna gå in i en affär och köpa de kläder jag vill ha, inte nöja mig med de som ev passar mig.

Jag kommer att kunna gå in på en uteservering utan att först kolla om stolarna är stora nog för att min feta ända ska få plats och att jag ska kunna resa mig utan att stolen fastnar i baken på mig.

Jag kommer att kunna äta ute utan att känna alla andras blickar på mig.

Jag kommer att kunna gå till en läkare,utan att få svaret att jag måste gå ner i vikt, oavsett vad jag söker för

Ja...man måste nog själv vara (gravt) överviktig för att förstå hur underbart det här beskedet är för mig.

Redan nu har jag börjat flyta, dvs leva på pulver, allt för att förbereda mig för operationen. De kräver bara att man ska leva på pulver två, helst tre veckor före operationen (för att det ska försvinna så mycket fett runt levern som möjligt, detta för att underlätta vid operationen), men jag vill göra vad jag kan för att detta ska bli bra!... *lycklig*

Onsdag 20/8

Tack för alla gratulationer på min födelsedag.

Jag trodde knappt mina ögon när jag gick in och kollade mina mail på hotellet, inte trodde jag ens i min vildaste fantasi att någon kom i håg när jag fyllde år, men Linda är ett under av effektivitet och har ett hjärta av guld, så hon kom ihåg det.

Vi har alltså varit på en runda i vårt vackra land, och är bara hemma i Malmö och packar om väskorna innan vi kör till Österlen en vecka till.

Semester - det är bra det!... *ler förnöjt*

Torsdag 14/8

Jag kommer tillbaka, ska bara ha några veckors semester först :o)

Konstigt det här med bloggeri - man (dvs jag) kan vara så trött på att blogga att jag inte tål att se datorn knappt, men efter att ha varit ifrån det någon vecka så blir det helt plötsligt kul igen...

Måndag 4/8

Jag blev bara så där tvärtrött på att blogga och har inte bestämt mig för om jag ska döda den här bloggen och sluta blogga, ta en paus och sen återkomma eller döda den här bloggen och starta upp en ny blogg...och tills jag har bestämt mig så är den här bloggen stängd tills vidare...

Tack alla ni som har hälsat på hos mig och som har lämnat kommentarer. Det har uppskattats ska ni veta! :o)