Tisdag 9/12

Nu har det varit grått och mörkt så många dagar på rad att jag inte ens kommer ihåg när solen visade sig senast, och idag har det dessutom regnat hela dagen. Jag fattar inte varför det måste vara så mycket väder alltid, det kunde väl komma en skur och sen hade det varit bra med det.

Regn 24 timmar är lite i mesta laget för mig, det bara är så, men jag är samtidigt glad och tacksam för att inte regnet kommer i form av snö, då hade jag varit riktigt kinkig, det är då ett som är säkert...*ler*

Tidigare idag satt jag och tittade på gamla bilder och jag kommer precis ihåg när bilden ovan togs.

Det var en sådan där skön sommardag som man skulle vilja kunna konservera och ta fram vid det här årstiden för att få lite välbehövligt ljus och värme.

Vi var ute och gick längs stranden på Österlen, vattnet var för en gångs skull varmt, det blåste inte så vi kunde strosa i strandkanten utan att behöva hoppa undan för stora, tunga vågor.

Sanden var alldeles varm av solskenet och det doftade saltvatten och tång och livet kändes så där helt perfekt. Allt var helt enkelt bra och jag kände väldigt intensivt att jag var där och då.

Detta hade (och har) jag problem med efter mina två utmattningsdepressioner, men just då och där kände och förstod jag för första gången vad psykologen hade menat med att vara och leva i nuet. Den känslan kan jag fortfarande känna när jag ser bilden.

Tänk vad lite det egentligen behövs för att må gott. Livet behöver ju inte vara så förbenat invecklat...om vi bara låter bli att krångla till det för oss. Fint väder och en sandstrand kan vara jordens bästa medicin ibland ;o)