Nu är det höst på riktigt. I helgen stängde vi ner vårt Österlenboende och det känns både skönt och vemodigt. Jag gick med en vemodskänsla i kroppen hela förra veckan och det är likadant varje år, men samtidigt så är det skönt att få lite tid på helgen här i stan.
Det blir ju inte så mycket av den varan under Österlensäsongen precis. I veckan som kommer har jag varit förståndig och inte bokat in ett endaste dugg förutom en fika med en väninna. Det var länge sedan almanackan var så tom, och det känns skönt.
Jag har inte mycket energi över till social samvaro och jag är allmänt kinkig och gnällig. Har nästan mathallucinationer, fick ett mail där det skrevs om stekt sill med potatismos och jag blev nästan gråtfärdig så sugen blev jag på just det.
Hur knäpp får man bli?
5 kommentarer:
Stackars dig! Du har varit så ståndaktig och dutti tös så det finns ingen som du. En sån spännande tid som väntar dig.
Jag tror att jag fattar.
Jag ser annat överallt och jag är övertygad om att det har gått mig på huvudet...
Men nu är det så nära Milda och jag är så imponerad av din envishet!
Kram
annela: näe, jag har fuskat, jag är alls ikkkkke duktig, jag är tjurig som en treåring i värsta trotsåldern ;o)
linda: mmm, jag vet vad du menar, det är hur lätt som helst att få saker och ting på huvudet *kram*
Jo, du ÄR duktig och hör sen. OCH man får bli hur knäpp som helst. Så de så!
Skicka en kommentar