Jag har fått operationstid!
Äntligen, äntligen...jag vågar knappt fatta att det är sant. Jag har väntat såååå länge, våndats och tappat hoppet, men äntligen är det min tur att få chansen till ett bättre och förhoppningsvis smärtfriare liv!
I slutet av oktober lägger jag mig på operationsbordet för att få min magsäck förminskad och därigenom förhoppningsvis få en bättre livskvalité.
Missförstå mig rätt nu - jag menar INTE att överviktiga människor inte har livskvalité, men för mig har övervikten bara inneburit lidande, både fysiskt och psykiskt lidande även om jag har varit en mästare på att dölja det.
Det finns inte en bantningsmetod som jag inte har följt slaviskt, inte någon medicin som jag inte har provat, jag har levt på näringspulver (enbart det) i nio månader en omgång och i sex månader några år senare, och jag klarar helt enkelt inte av att förhålla mig till mat som andra människor gör. Det är inga som helst problem med att leva på pulver, men så fort jag börjar äta så pinnar vikten upp igen.
Nu, efter att ha genomgått en KBT-behandling så vet jag varför jag överäter, men klarar trots detta inte av att komma ner i normal vikt på egen hand, så därför känns den här operationen som gudasänd.
Jag är så lycklig!
Tänk att jag (förhoppningsvis) kommer att kunna fira min 50-årsdag nästa år utan att vara den fetaste människan inom synhåll, vi kanske t o m kan åka på badsemester för att fira den!
Jag kommer att kunna gå in i en affär och köpa de kläder jag vill ha, inte nöja mig med de som ev passar mig.
Jag kommer att kunna gå in på en uteservering utan att först kolla om stolarna är stora nog för att min feta ända ska få plats och att jag ska kunna resa mig utan att stolen fastnar i baken på mig.
Jag kommer att kunna äta ute utan att känna alla andras blickar på mig.
Jag kommer att kunna gå till en läkare,utan att få svaret att jag måste gå ner i vikt, oavsett vad jag söker för
Ja...man måste nog själv vara (gravt) överviktig för att förstå hur underbart det här beskedet är för mig.
Redan nu har jag börjat flyta, dvs leva på pulver, allt för att förbereda mig för operationen. De kräver bara att man ska leva på pulver två, helst tre veckor före operationen (för att det ska försvinna så mycket fett runt levern som möjligt, detta för att underlätta vid operationen), men jag vill göra vad jag kan för att detta ska bli bra!... *lycklig*
15 kommentarer:
1000 miljoner grattiskramar till dig!! Det är ju snart!!
Glädjer mig för din skull! Har också fått prel. tid för op 29 okt, så vi får stötta varandra!
Kram K
Goaste vännen!
Här kommer fler kramar, jag har ju fått lite förhandsinfo :)
Jag har en nära vän som gjort det du ska göra och jag har följt henne på nära håll, både innan och efter, och kan nog förstå till en viss del vad du skriver om.
Men jag vet inte vad KBT-behandling är.
annela: ja det kommer förhoppningsvis att gå fort :o)
magalös: hurra för dig med! Vad kul - då hjälps vi åt när det blir jobbigt :o)
linda: KBT står för kognitiv beteendeterapi och är en terapiform där man letar rätt på varför man är rädd för saker och ting (tex) och får verktyg för att komma över rädslan...eller hjälp att inse varför man överäter som i mitt fall.*kram tebax* :o)
Tyvärr känner jag inte lika som du inför min operation :-(
Mer som tvingande. Nu eller senare, lika illa när det än blir. Har opererats nio gånger tidigare och problemen försvinner inte med en ny operation för mig. Någon gång tar möjligheten att operera slut och frågan är när...
I ditt fall är det i alla fall många som har fått ett mycket bra liv efteråt, håller alla tummar jag har för att det blir så för dig :-)
Ajamen, DET vet jag ju vad det är, men förkortningen registrerades inte :)
Så härligt för dig! Gläds å dina vägnar!
Vad gott att höra! Det nya livet skymtar där framme....
Jättegrattis! Det kommer gå jättebra!
hedgren: Tack snälla :o)
panter: ja precis så känns det!
monica: Tack...mmm, jag har väntat sååå länge
Hej! Vad kul att läsa att det äntligen blir av. Jättegrattis, verkligen!!! Kram
u/c: heeeej! Det var länge sen...hoppas att allt är bra med dig!!
Jag stämmer in i lycka-till-kören!
Själv tänker jag nästan alltid på att jag är överviktig, för det är jag verkligen.
Man skäms.
Stor och varm kram från mig!
elisabet: tack snälla. ja det här känns som om jag har fått en andra chans här i livet...
Skicka en kommentar